Calendar

Löjtnant Fritz Lobheimer förälskar sig i den unge Christine och bryter med baronessan Eggersdorff som han haft en affär med, men baronen får reda på affären och utmanar Fritz på en duell. En ödesmättad stämning vilar över den enkla intrigen. De nyförälskade är övertygade om att de aldrig kommer få varandra, men är just därför också övertygade om att varje ögonblick räknas.

I mångt och mycket är Din för evigt, en filmatisering av Arthur Schnitzlers pjäs Älskog (1895), lik 1920-talets stumfilmer. Som den teaterman Ophüls var förlitar han sig på dialogen, men med insikten om att ljudets intåg har gjort tystnaden än mer kraftfull – den tystnad som uppstår när man inte längre har något att säga.

På flera sätt är Din för evigt den första av de filmer som skulle komma för Ophüls. Han bytte riktning, bort från den musikalen och komedin, och omfamnade melodramen. Mycket av det som återkommer i hans senare filmer finns också här – inte i egenskap av fröet till senare mästerverk, utan som en variation av dessa.

Ophüls ställer i Din för evigt hedern mot väggen och anklagar den för att förvandla våra liv till fängelser, precis som i Bröllopsgåvan (1953). Han återkom till Arthur Schnitzlers Wien i Kärlekens hus (1950) och Ophüls karakteristiskt rörliga kamera finns även här, om än nedtonad. Det är den stora skillnaden mellan Din för evigt och hans senare filmer: det klassiska berättandet, rikt i all dess enkelhet. Andrew Sarris skriver att när européerna kom till Hollywood var de i exil tvungna ”att åstadkomma stilistiska underverk för att överleva som konstnärer” medan de som var kvar hemma kunde vila i sina traditioner. Inte bättre eller sämre, men annorlunda.

Din för evigt kom att bli Ophüls största succé i Tyskland, trots att både hans och Schnitzlers namn togs bort ur filmens eftertexter för att de var judar. Filmen hade premiär kort efter riksdagshusbranden, Ophüls lämnade strax därefter landet och Din för evigt blev därmed den sista film han någonsin gjorde i Tyskland.