“Min förhoppning är att filmen leder till en förändring”

En medlemsintervju med konstnären Wasim Harwill. Foto: Eva Edsjö.

Möt Wasim Harwill: konstnär och medlem på A house Filmhuset. Tidigare i år vann han Ung Svensk Form 2024 med sitt konstverk ”Ett hus utan dadelpalm är inget hem”, som har uppmärksammats mycket i media under senaste tiden. På Filmhuset jobbar han just nu på en spännande dokumentär om hur själva processen gick till när han skapade sin konst.

Hej Wasim! Ditt projekt ”Ett hus utan dadelpalm är inget hem” vann nyligen Ung Svensk Form och har uppmärksammats mycket i media under den senaste tiden. Kan du berätta mer om det? Hur föddes idén?

— Det är väldigt kul att mitt arbete fortsätter möta en publik och diskutera frågor om hem. Just nu turnerar verket runt om i Sverige och ställs ut på olika konsthallar, museum och kulturhus. Tidigare i år gjorde även SVT ett reportage kring mig och mitt arbete. Men allt började väl ändå hemma hos min mormor.

Det var en kylig eftermiddag i december 2022, jag och mormor satt mittemot varandra vid hennes köksbord. Jag minns att hela köket luktade saffran, förmodligen för att hennes saffransgula ris låg under lock och puttrade. Hon ser på mig med hennes olivgröna ögon och säger:

”Du skulle sett vårt hem i Irak. Där, i Hillah, hade vi sex dadelpalmer i vår trädgård.”

Det är alltid med en stolthet som mormor berättar om vårt hem i Irak, som vi en gång lämnat. Det var inte första gången mormor pratade om hemmet jag skulle växt upp i. Men den vintern såg jag en sorg och längtan i hennes ögon, en känsla som jag också själv känt de senaste åren. Trots att jag kom hit som tvååring och spenderat i princip hela mitt liv här i Stockholm så bar jag på en känsla av sorg inom mig. Längtade jag hem? Har jag ännu inte hittat hem? Den vintern reflekterade jag mycket kring begreppet ”hem”.

Jag lekte med tanken — om jag skulle förflytta en dadelpalm från Irak och plantera den här i Sverige. Hade hon känt sig mer hemma då? Hade jag känt mig mer hemma?

Men det går inte att förflytta en dadelpalm från Irak, hit till Sverige, och förvänta sig att den ska kunna växa. Det svenska klimatet tillåter inte det. För att en dadelpalm ska kunna växa behöver den rätt förutsättningar och framförallt tid för att kunna slå rot, växa och ge frukt — likt integration.

Det var väl där allt började. I drömmen om ett hem. Med ”Ett hus utan dadelpalm är inget hem” vill jag omdefiniera begreppet ”hem” och vad det innebär — att känna sig hemma. Ett begrepp som alla kan relatera till, vare sig du har ett hem eller inte. Alla formar sin egna personliga ingång i kontakt med verket, som diskuterar rätten till att vara en del av ett samhälle, vara en hel människa och kunna känna sig trygg i alla rum. Du som aldrig tvingats lämna ditt hem, kommer förhoppningsvis ändå kunna resonera kring din och andras relation till hemmet. Med förhoppningen att du reflekterar kring hur dina handlingar påverkar andra människor i din omgivning.

I din verkstext på examensutställningen avslutar du med meningen ”Det är upp till er att hjälpa dem.” Vad hoppades du att ditt verk skulle väcka för känslor och hur har mottagandet varit?

— Jag tror att jag alltid haft en intention att skapa ett verk där betraktaren, i kontakt med verket, hamnar i en typ av självreflektion kring sina handlingar. Det här arbetet diskuterar framförallt människans görande. Vad är det du gör som får människor att känna sig hemma respektive inte känna sig hemma. Det som hände var att en del besökare grävde i jordhögen och en del tittade bara på. Många ursäktade sina handlingar efteråt, vare sig de grävde eller inte. Vilket ändå säger väldigt mycket i sig. Jag tror att vi idag är förblindade i jakten på vad det är som är — rätt eller fel. När allt egentligen bara handlar om att tillåta alla människor bara få vara människor.

Du jobbar just nu på en spännande dokumentär om själva skapandeprocessen. Vill du berätta mer om den och varför du vill göra dokumentären?

—  I dokumentären får vi följa huvudkaraktären, spelad av mig, som inte vill något annat än att växa, slå rot och blomma ut. Men den platsen han är på negligerar honom. Vi får egentligen följa ett händelseförlopp där något försöker att gro, på en plats där bristen på empati är konstant närvarande.

Dokumentären utspelar sig på en högskola, vars syfte är att vara ett tryggt rum för alla i och med sitt samhällsuppdrag. Men i och med att de som ”styr” inte ser sig själva så kan de aldrig reflektera kring hur deras handlingar påverkar möjligheten till att alla ska kunna blomstra på den platsen.

Parallellt under skapandet av ”Ett hus utan dadelpalm är inget hem” spelades hela processen in. Det är den ärligaste gestaltningen av min upplevelse av att ha rört mig i vita rum de senaste åren. En upplevelse som jag tycks dela med många andra rasifierade konstnärer men som jag aldrig sett gestaltad på det här viset. Min förhoppning är att filmen leder till en förändring där skiftet går från att prata om de utsatta till att prata om de som utsätter.

Ditt projekt uppmanar till frågan om vad ett hem faktiskt är. Vad har du själv landat i och hur kom du fram till det?

—  Jag tror att jag alltid upplevt att hem definierats som en känsla för mig. Under den här processen har jag egentligen bara fått det bekräftat, att jag inte definierar det som en fysisk plats. På många sätt är det helt fantastiskt att definiera hem som en känsla. För då kan en känna sig hemma vart som helst i världen, när som helst. Otroligt eller hur? Det blir nästan som att den känslomässiga relationen till hemmet skapar ett fysiskt rum.

Men det jag också landat i att när vi definierar hemmet som en känsla så gör vi oss sårbara. För då kan vem som helst frånta oss den känslan.

Slutligen, vad är dina planer för framtiden? Vad drömmer du om?

—  Inom den närmaste framtiden vill jag göra klart den här dokumentären och låta den möta en publik. Samtidigt skriver jag på min första kortfilm som jag hoppas producera senare i år.

Jag drömmer om en framtid där jag får verka konstnärligt inom film och teater — som skådespelare, regissör och dramatiker. Jag växte upp utanför kulturvärlden ovetandes om att detta existerade. Nu när jag väl är här så har jag inga planer på att stanna upp. Jag vill fortsätta skapa konst som kritiserar och utmanar människans sätt att se på världen. För mig har det alltid varit viktigt att kommentera vår samtid. Förhoppningsvis leder mitt skapande till självreflektion och kanske till och med förändring.