A house, 2023-03-28

“Det är samma bläck”

Manusförfattare, dramatiker och poet. Meron Mangashas texter rör sig mellan musiklagd poesi som ”Blått blod” till teater och dramatik, senast med föreställningen ”Mellan två våningar”. Vi bad honom berätta om sina kommande projekt, manusets mekanik kontra poesins romantik och att tävla i tystnad.

Hur är läget och vad jobbar du med just nu?

— Bra, tack. Just nu håller jag på en sista-ish version av ett kortfilmsmanus som jag hjälper en vän att skriva. Skriver även på mitt långfilmsprojekt och en diktsamling.

Du har nyligen tagit examen från Almas Manusutbildning. Vad drog dig till just manusförfattandet? Har din relation till skrivandet förändrats?

— Jag har väl något slags behov att berätta saker. Hela processen har förändrats. Det är inte lika romantiskt som med poesin, mer mekaniskt men kul.

Du har utforskat flera olika medium inom ramarna av ditt textförfattande: genom musik, teateruppsättningar och film, för att nämna några. Vad är det som avgör vilken slutlig form dina texter tar?

— Tror bara att det en annan tentakel men samma bläck liksom. Det faller sig naturligt, i vilket universum din idé borde röra sig i. För det mesta har formatet bestämts innan.

I intervjun med vår residensmedlem Sara Soltani Boljak lyfte hon vikten av att läsa andras texter för att skriva. Vad läser du för att skriva?

— Jag försöker bli bättre på att läsa överlag. Läser manus ibland, en del skönlitterärt, men också böcker om skrivandet. Blev tipsad om A Swim in a Pond in the Rain av George Saunders.

Ditt textförfattande känns unikt på det sätt som du har förmågan att framkalla tydliga bilder med språket. Men du använder också ofta visuella element som komplement till dina texter, som formaten du publicerar på Instagram där du lägger korta utdrag av dina texter över fotografier. Vad har bilder för funktion för ditt skrivande?

— Det gav mig en anledning att koppla samman vissa texter med popkulturella referenser som jag älskar. Sen helt ärligt, det tar bort udden lite. Speciellt om man ska vara lika dyster som jag är många gånger. Text mot svart eller vit bakgrund på Instagram känns så dramatiskt – ett vittnesmål eller statement.

Sedan 2011, när du skrev och framförde epilogen till Ison & Filles album “För evigt”, har du haft kreatören Senay Berhe vid din sida. Nu senast med teaterföreställningen “Mellan två våningar”, som du skrev och Senay regisserade. Kan du berätta lite om ert långa samarbete och dragningskraft till varandra?

— Både jag och Senay är verkligen bekväma med tystnad. Senay skulle säkert kunna tävla i tystnad. Jag tror vi hittar tillit i den tystnaden – man litar alltid på den andras förmåga och vision. Vi ger varandra utrymme och det är alltid högt i tak. För mig har det alltid varit enkelt och väldigt givande att arbeta med Senay. Ser fram emot nästa grej, vad det än nu blir.

Det finns ju en mängd projekt att blicka tillbaka på. Har du något avslutat projekt som du skulle vilja bygga vidare på?

— Egentligen inte. De är som du säger, avslutade. Känner mer för projekten som finns i block eller i dokument eller i skallen.

Finns det några lokala filmskapare du tycker att man ska hålla ett extra öga på just nu?

— Har väldigt dålig koll på lokala filmskapare så jag frågade några vänner. Ett namn som dök upp och kändes bekant var Amiin Madar. Ska bli intressant att följa den resan.

Hur har det varit att jobba från Filmhuset?

— Perfekt skulle jag säga. En tacksam plats där jag får saker gjorda. Jag sitter oftast i det tysta rummet och skriver eller läser. Behöver man ta en paus finns det stora grönområdet precis utanför. Sen ska man inte glömma att det faktiskt går att titta på bio i huset. Tio poäng.