A house, 2023-01-30

Processens vågor och ekofeministisk sci-fi

För två år sen började Sara Soltani Boljak skriva på vad som skulle komma att bli hennes första manus. Nu arbetar hon på parallella projekt om allt från far- och sonrelationer till ekofeministisk sci-fi. Vi pratade om hatkärleken till filmen och vikten av att läsa för att kunna skriva.

Kan du berätta vad du jobbar på just nu?

— Just nu skriver jag på en långfilm – en sci-fi-film – om ekofeminism och kärlek, en sitcom-serie om en jävligt udda familj och sista manusversionen av min egna kortfilm. Jag skriver även sånt som ska in i produktion nu, till exempel en komedi om en far och son som åker på solsemester. I höst kommer jag även vara regiass på ett projekt utomlands. Kan inte säga så mycket mer än att det är stort, tungt och vackert.

Hur började du skriva för film?

— Jag började skriva 2017, i hemlighet typ. Jag visste inte riktigt att det var manus jag höll på med. Jag satt och byggde en värld som jag blev helt kär i och insåg, jävligt långsamt, att jag skrev manus. Sedan handlade det mer om att ens våga söka en högskola, det är ju ingen som berättar för en att det går alldeles utmärkt även utan slutbetyg.

Kan du berätta lite om din process, hur tar du dig an ett nytt projekt?

— Haha, min process. Jag är själv helt ny till min process och börjar förstå hur jag faktiskt fungerar, i motsats till hur jag tror att jag fungerar. Det finns tydliga vågor i mitt arbete, känslomässiga vågor. Det visste jag inte förut. Jag hade aldrig arbetat med något som jag bryr mig om så mycket över tid.

Processen börjar med en känsla, en tanke eller ett budskap som får mig att nästan skaka liksom. Inombords. Sen kommer en period av skrivande. Men efter en tid börjar jag hata filmen, alltså verkligen hata den. Det är som att jag har film-PMS. Då gäller det att bara trycka vidare, använda alla verktyg som man vet funkar för en: metodiskt arbete med karaktärer och världen och struktur tills det släpper. Oftast händer det när man ser något eller hör något ute i världen, som oväntad feedback eller ett oväntat samtal som belyser något som gör att det börjar skaka inombords igen. Här blir det tydligt att utbildningen har ett syfte – utan den tror jag att många, eller i alla fall jag, skulle fastna. Då är det så tacksamt att ha gjort allt det där “trista” arbetet, eller vad man ska kalla det. För här brinner det igen och filmen flyger ut. Då spelar det ingen roll om den skrivs lite slarvigt för berättelsen har hittat sin form, sin tyngdpunkt.

När manuset väl är klart, hur är det att lämna över det till en regissör och ett filmteam? Hur hittar man ett bra samarbete?

— Det är fruktansvärt att lämna över. Jag kan tänka mig att det blir lite enklare ju fler manus man skriver men helvete vad svårt det är med de första grejerna. Men det är också lite det som är att göra film. Ett samarbete. Det är ändå rätt spännande att lämna över manuset till en skicklig regissör som lyckas omvandla texten till direktiv som skådespelare kan följa eller förstå. Manus är ju tänkt att vara en slags instruktion, typ en ritning. Den är ju inget färdigt verk i sig egentligen – även om ett vackert, välskrivet manus kan kännas magiskt att läsa.

Har du haft något riktigt dålig manusidé som du kan dela med dig av?

— Just dålig vet jag inte om det spelar någon roll att den är; en dålig idé kan på många sätt förvandlas till något otroligt om den har substans. Ganska ofta tycker jag att mitt arbete är fyllt av dåliga idéer faktiskt.

Grunden måste vara bra – man måste veta var man ska liksom, men man kan fylla ut det med ganska mycket skit om man är medveten om att det är just skit. Sen kommer det in folk och petar i manuset: man bollar med en vän, kollega, producent, regissör, fotograf, och så – om man har tur och är skicklig – har man tillslut ett manus som är bra.

Vad är ditt tips för de som drömmer om att bli just manusförfattare? Hur börjar man? 

— Jag vet inte vad jag tycker om såna här råd. Alla har ju olika förutsättningar men fördelen med att vilja bli manusförfattare är att det nästan alltid börjar med dig. Det är du som skriver och du kan börja skriva när du vill. Jag tror att det viktigaste är att ha en idé och våga jobba med den. 

Jag skulle även tipsa om att läsa andras manus, det har hjälp mig mycket. De första månaderna när jag satt på Filmhuset läste jag 12 manus i veckan, såg till att läsa folks “första” filmer. Alla stora namn började någonstans och ofta var det inte något fantastiskt verk som man kan tro.

Du har ju suttit en hel del hos oss på Filmhuset. Hur är det att jobba här?

Det är ju helt underbart. Att få sitta här, i början av min karriär (eller vad man ska kalla det), gav mig en sån fin känsla av legitimitet. Jag har kunnat komma hit i alla möjliga sinnestillstånd och det har verkligen känts som min plats. Sen är det ju jävligt synd att det krävs en plats på Filmhuset för att det jag gör ska kännas legitimt och verkligt, viktigt till och med. Men det var precis det jag behövde.