Efter att ha tröttnat på modevärlden hittade regissören och stillbildsfotografen Sofia Aedo Zahou sin väg in i filmen. Nu är hon aktuell med dansfilmen A Bath In My Mother’s Womb av den visuella konstnären och koreografen Mona Namér med musik av Little Dragon. Vi satte oss ner i vår nybyggda medlems-lobby på Filmhuset för att prata om inspiration, sårbarhet och konsten att förverkliga luftslott. 

Hej Sofia, hur är läget?

— Hej! Det är bra, mycket på gång. 

Du är aktuell med en ny kortfilm som precis har haft premiär på Göteborgs Filmfestival, kan du berätta mer? 

— Den heter A Bath in My Mothers Womb och är en experimentell kortfilm som genom dans utforskar temat av födelse, kaos och stillhet. Skriven och koreograferad av fantastiska Mona Namér och som vi har regisserat tillsammans. Med musik av Little Dragon. Verket i sig kan man säga är ett kärleksbarn av scenkonst och film, som genom koreografin berättar sin historia.

Vad inspirerar dig och din estetik?

— Vad svårt att svara på.. hmm.. Jag utforskar fortfarande min estetik men något som ofta inspirerar mig är konceptet kring identitet. Hur det både kan limitera oss likväl som ge oss trygghet. Jag brukar rent generellt tänka mycket på vilka vi hade varit, och hur vi hade betett oss, om det inte vore för de förväntningar samhället sätter på oss i relation till olika identiteter.

Var det så du hittade inspirationen till din kortfilm Mansa: An Ode to Self Exploration?

— Ja, den handlar en hel del om just det – identitet och vad som händer när vi befinner oss i en kontext som inte är skapad för oss. Att känna att det snäva utrymme man är given att vara sig själv inte räcker till eller stämmer alls.
Ända sen första gången jag hörde Mansas låt Mussulo kunde jag känna så starkt att den förmedlade någon slags känsla av ensamhet – mer specifikt ensamheten man kan känna i ett rum omgiven av människor. Den känslan var själva utgångspunkten som ledde oss till vad filmen skulle handla om.

Hur kom du in på film, jag vet att du har ett förflutet inom mode?

— Haha! Ja, det stämmer. Ända sen tonåren så har jag velat hålla på med mode, men jag kom till en brytpunkt där jag vill göra något annat. Så första gången jag riktigt utforskade film var under min tid på Hyper Island. I en del av programmet fick vi göra vad vi ville så länge vi kom tillbaka efter en månad och hade något att presentera (en film, en podcast, en app, etc.) Så jag valde att göra en liten film som bestod av ett montage av olika naturbilder jag filmat i Los Angeles till en VO som reciterade en dikt som jag tyckte om. Jag fastnade för det så hårt att jag liksom inte riktigt slutat göra film sen dess.

Visste du att det var just regi du ville jobba med? 

— Ja! Det var själva utformandet av storyn och känslan som jag verkligen fastnade för. Men jag kände först att jag verkligen ville lära mig så mycket jag kunde om de olika funktionerna inom film. Därför började jag praktisera på ett mindre produktionsbolag här i Stockholm. Det gav mig möjligheten att få mer insyn in i själva processen och där fick jag koordinera produktioner, casta och FAD:a. Jag har till och med B-fotat en gång. Just det gör jag nog inte om igen, haha!

Hur är du som regissör?

— Svår fråga! Det är någonting jag fortfarande utforskar, men en sak som jag kan säga är att jag tycker att filmprocessen, särskilt produktion, är något så otroligt. Det är en sån fantastisk känsla att se hur ett verk formas av så mycket fantastiskt kapabla människor i realtid, rakt framför mina ögon. Jag ryser bara jag tänker på det. 

Vad är på gång framöver? 

— Mycket roligt kring släppet av A Bath In My Mother’s Womb, sen kommer jag b.la att börja arbeta på min första dokumentärfilm. Jag har tidigare stressat mycket kring hela grejen med att bli reppad av ett produktionsbolag och så, men jag har landat i att det är väldigt viktigt för mig att saker får ta sin tid och att hamna någonstans som verkligen känns rätt.

Kan du berätta mer om hur du jobbar? 

— Jag lägger mycket vikt på hur jag bygger mina team. Jag vill känna mig trygg och hemma på set och det kommer jag alltid göra när jag är omgiven av personer som jag kan spegla mig själv i. Det hjälper mig att våga vara sårbar, inkännande och samtidigt säker på min sak.
Något annat jag verkligen bär med mig är hur viktigt jag tycker att det är, att det som sker framför kameran, speglas i teamet bakom kameran. I synnerhet i A-funktionerna. 

Vad är den största utmaningen med att jobba i den här branschen? 

— Det är utmanande på många sätt, men något jag kan grubbla ganska mycket på är utrymmet för talangutveckling. Du har alltid en väldigt begränsad tid att förverkliga detta luftslott du byggt i ditt huvud. Men jag vill samtidigt att det ska vara en utvecklande miljö både på set och under andra delar av processen. Jag känner att det kan vara ganska enkelt att fastna i det man är “bra” på och ha lite svårare att komma in i det man gärna vill utvecklas inom för att det är så mycket på spel när man arbetar med en produktion.

Är det något du skulle vilja säga till folk som är på väg in i filmbranschen? 

— Att saker faktiskt ligger närmare än vad man tror. Du är egentligen bara ett steg ifrån att skicka in din film till en filmfestival eller kontakta den där personen du vill jobba med. Det  har varit ett hinder för mig att jag trodde att vissa av dessa saker var hundra steg bort — det är de inte.

Är det några filmkreatörer du tycker att man ska hålla ögonen på?

— Var ska man ens börja? Det finns så otroligt många talanger där ute just nu men här är några stjärnor jag har haft privilegiet att jobba med: Sara Dehlin, Andrea Vasquez, Tiyam Pour Khabbaz, Ali Alsalem, Feven Kiflom, Hawa Sanneh, Mona Namér och Mika Aberra. Men det finns så många fler!