Filmhuset, 2023-11-08

“Jag vill hitta den kortaste vägen till sanningen”

Regissören och poeten Ville Gobis första steg in i skrivandet ledde honom från nationella provet i gymnasiet till Stora scenen på Dramaten. Nu tar han för första gången med sig poesin in i filmens värld. ”Kräftor & Tennsoldater”, baserad på dikten med samma namn, tävlar i dagarna i prestigefyllda 1 km film på Stockholms filmfestival. Vi bad honom berätta om skådespelardebuten med Leif Andrée, tiden han drev ett vandrarhem i LA och sökandet efter det viktiga i de enkla berättelserna.

Den 13 november tävlar du 1 km film på Stockholms filmfestival och ska pitcha ditt kommande projekt “Midsommar (inte av Ari Aster)”. Berätta mer, vad är det för film?

— “Midsommar (inte av Ari Aster)” är en enkel liten film om ett helt vanligt midsommarfirande i det så kallade Proggträsket på Barnens Ö. En film där inget händer men allt känns.

Alla mina filmer börjar egentligen i att jag skriver som små rader eller texter, essentially dikter. Denna gång om hur jag i år firade midsommar med våra grannar, nära och kära. Vi satt alla på den lilla verandan och jag slogs hela tiden av de små scenerna och karaktärerna runt bordet. Något kändes i bröstet, något som inte syns, eller något som kanske bara jag ser. Jag vill undersöka det i film, kan publiken ta min plats vid det bordet? Kan de känna det jag känner eller kommer de känna något helt annat?

Det är som ett vykort från en plats jag redan börjat sakna. Berättelsen är väldigt anspråkslös, men jag tycker ofta att det finaste berättandet kan komma från väldigt anspråkslösa situationer.

Du tävlar ju även med din senaste kortfilm “Kräftor & Tennsoldater”, som nyligen hade internationell premiär på Tirana International Film Festival. Det är ju en väldigt personlig berättelse om en kärleksfull och något oförmögen far- och sonrelation. Hur såg processen ut för att göra filmen?

— “Kräftor & Tennsoldater” började också som en dikt. Jag skrev den under kräftskivan den kvällen då olyckan, som är central för filmen, inträffade. Sen läste jag upp den på olika scener och kände hur den resonerade på så många olika sätt – både med publiken och med mig. Allt från de humoristiska elementen till de ganska sorgliga delarna. För mig blev det ett bevis på att berättelsen var viktig och jag ville första gången kombinera mitt berättande på scen med mitt berättande i film.

Jag kommer ihåg när jag presenterade den här idén och läste dikten för min producent Fanny Reinbring och min fotograf Pontus Norberg hemma i hans lägenhet på Lilla Essingen. Jag tror vi alla kände där och då i rummet att detta är något vi bara måste göra. Så bildades projektets kreativa kärna: Kräftstyrelsen.

Filmen består av dramatiserade scener med mig som vuxen och drömsekvenser med mig som barn – blandat med rent dokumentärt material från det gamla familjearkivet som sträcker sig ända tillbaka till 50-talet, när min farmor plockade upp en Super 8-kamera och filmade min far som liten. Det är en resa – en skildring av en far- och sonrelation i tiden. Och framförallt är det en kärleksförklaring till farsan. Det verkar som att just det har landat hos publiken: att folk på olika sätt tänkt på relationen man har med sin farsa. När vi visade den i Tirana kom en lång slovensk man fram till mig mitt i natten och sa ”My dad was also a punk rocker”. Det kändes stort, att vår lilla film från Barnens Ö lyckats resonera ut på kontinenten.

Förutom att regissera spelar ju även en av huvudrollerna i filmen. Hur var det att spela far och son med Leif Andrée?

— Haha… Oj, oj, oj, alltså… Det var otroligt! Leif Andrée är en riktig stjärna. Jag har känt honom från och till under min uppväxt i och med att han har funnits nära familjen. Jag visste redan när jag började skriva den här filmen att han skulle spela min farsa och är väldigt glad att han ville göra det. Alla som har skådespelat vet hur mycket det betyder att spela mot någon som ger en mycket – och han ger en sån fullständig, otrolig och obestridlig närvaro. Samma sak gäller pojken som spelade mig som liten, Lars Adsten, som också är riktig stjärna. Snacka om att framtiden är ljus.

“Kräftor & Tennsoldater” är ju baserad på en dikt du har skrivit och du har en gedigen bakgrund som poet, med flera Dramatenföreställningar och spoken word-tävlingar bakom dig. Hur kom du in på att skriva poesi?

— Ja, det är ju faktiskt en ren slump. Det började med nationella provet i svenska på gymnasiet.

Vi skulle ha talprov och jag hade i vanlig ordning inte förberett något alls. Men så skrev jag plötsligt hela talet på rim. Klassisk rimpoesi, haha! Jag vet inte vart det kom ifrån, men jag övade in det och fick på något sätt fram det inför klassen. Läraren tyckte det var skithäftigt och jag tyckte att det var skitkul. Jag följde upp det med att skriva en dikt om sommarlovet som jag läste upp inför hela skolan. Vad är det för låg självbevarelsedrift!? Att i gymnasiet öva in och läsa upp en dikt om sommarlovet. Men hyfsat bra blev det i varje fall för vid något tillfälle där så blev jag upplockad för att vara med i Dramaten och deras spoken word-ensemble. Nu firar jag 10 år som poet och det är nog den enda konstanten i mitt liv: att skriva och läsa inför människor.

Men jag har lämnat mycket av rimstrukturen bakom mig. Min poesi har genom åren gått tillbaka till det absolut enklaste sättet att beskriva vad jag känner gentemot mig själv och min omgivning. Från många, långa omvägar och finurliga formuleringar till den kortaste vägen till sanningen.

När du var 21 drog du till New York för att plugga film och sen vidare till LA i några år. Hur har den perioden påverkat ditt filmskapande? Och är det sant att du drev ett vandrarhem i LA?

— Jag tror att mina år i USA främst gav mig ett stort bibliotek av människor att berätta om. Det är en så pass sjuk plats att bo på, med extrema karaktärer och möten. Har man öppet sinne så kan man hamna på både den ena och den andra platsen.

Själv hamnade jag tillslut i Los Angeles där jag drev ett vandrarhem i två och ett halvt år. Jag hade över tvåtusen gäster – backpackers från alla världens hörn samlades i min trädgård.

Under skapandet av musikvideon till “Sasha Intro” av Haley Bridge har du tidigare nämnt att ni satt inne i en container i veckor och handmålade frames – och majoriteten av effekterna gjordes på plats med en projektor. Även grafiken till “Kräftor & Tennsoldater” är handmålad. Vad drar dig till mer fysisk och mindre digital VFX?

— Jag använder digitala effekter när det behövs; det handlar nog mer om rätt verktyg till rätt sak. Att skapa grafik och affischer för hand är direkt och oförlåtande. Det finns något viktigt i att inte kunna redigera sig själv hela tiden.

När vi skulle göra videon till “Sasha Intro” med Haley Bridge hade jag redan börjat utforska celluloidanimation och jag ville jag fortsätta experimentera med den processen. Vi filmade därför delar av musikvideon på 35mm med idén att jag sen skulle manipulera och måla negativen för hand. Efter att vi framkallat allt material låste jag in mig i en container i Frihamnen med konstnären Melinda Wernolf. Vi handmålade, animerade och ritade på negativen i flera dagar, för några sekunder av färdig film.

I videon experimenterade vi även med projektioner och mappning på set, såsom fysiska effekter i realtid. Allt handlade om att skapa den här världen som Haley Bridge skulle få födas in i. Den visuella sidan av mitt filmskapande drivs mycket av att utforska hur man kan berätta något engagerande med bara med ljus. Det hade aldrig gått utan det otroliga teamet vi var. Vi sov knappt på två dagar. Ren galenskap. Det var verkligen en ynnest att få jobba med människor som tillåter en att testa nya saker, så en extra shout-out till hela skivbolaget Klovr.

Du har vissa återkommande kreativa partners, bland annat producenten Fanny Reinbring, DOP:n Pontus Norberg och filmskaparen Natan Gull. Vad är det som gör att du återkommer till vissa samarbeten?

— För att jag älskar dem! Det är det korta svaret. Fanny är en fantastisk producent som river hinder där verkligheten bygger dem. Klipsk, driven och enormt kreativ. Utan henne hade jag inte kunnat göra “Kräftor & Tennsoldater”. Jag hade inte kunnat bära det själv. Pontus har lyckats visualisera mina idéer bättre än jag själv kunnat och han bidrar med en enorm expertis och trygghet på inspelning. Ett annat öga, kanske den enda ögat jag litar på mer än mitt. Eller Natans då – alla som får chansen att sitta med Natan i ett klipprum vet exakt hur bra han är.

Jag tror det märks framför kameran när det finns kärlek bakom den. Tilliten som vi lyckats bygga efter alla dessa projekt har tillåtit oss att växa tillsammans och jag tänker att våra största samarbeten fortfarande ligger framför oss.

Finns det några lokala filmskapare du tycker man bör hålla ett öga på?

— Jag vet att Natan Gull och lokala legenden Big Busu Mane håller på och kokar ihop någonting just nu. Så absolut det projektet. Sen är Broken Int, en helt otrolig konstnär. Jag vet att han håller på att färdigställa sin film som han har jobbat på väldigt länge och från vad jag sett av den, och det jag vet av honom sen tidigare, så kommer det bli helt jävla magiskt.

Tankar om Filmhuset?

— Filmhuset är en otroligt häftig plats att vara på. Det känns väldigt hemma att vara i en värld som är så mycket film – ta bara alla bra filmer som visas på Cinemateket. Det finns verkligen en tanke med programmet och man utmanas i sitt filmtittande. Det är synd att inte fler ser film där. Det finns ett filmbibliotek också! Alltså, det är det inte många som vet. Ett helt bibliotek med bara filmböcker, tidskrifter och DVD:er. Alltså va? Dröm! Vette fan hur många som har DVD längre, men ändå.

Sen har Filmhuset varit en plats där jag suttit och klippt klart “Kräftor & Tennsoldater”, och fått träffa andra filmskapare och kreatörer. Det är väl precis det den platsen borde vara, tycker jag.