Det är samma bläck

Manusförfattare, dramatiker och poet. Meron Mangashas texter rör sig mellan musiklagd poesi som ”Blått blod” till teater och dramatik, senast med föreställningen ”Mellan två våningar”. Vi bad honom berätta om sina kommande projekt, manusets mekanik kontra poesins romantik och att tävla i tystnad.

Hur är läget och vad jobbar du med just nu?

— Bra, tack. Just nu håller jag på en sista-ish version av ett kortfilmsmanus som jag hjälper en vän att skriva. Skriver även på mitt långfilmsprojekt och en diktsamling.

Du har nyligen tagit examen från Almas Manusutbildning. Vad drog dig till just manusförfattandet? Har din relation till skrivandet förändrats?

— Jag har väl något slags behov att berätta saker. Hela processen har förändrats. Det är inte lika romantiskt som med poesin, mer mekaniskt men kul.

Du har utforskat flera olika medium inom ramarna av ditt textförfattande: genom musik, teateruppsättningar och film, för att nämna några. Vad är det som avgör vilken slutlig form dina texter tar?

— Tror bara att det en annan tentakel men samma bläck liksom. Det faller sig naturligt, i vilket universum din idé borde röra sig i. För det mesta har formatet bestämts innan.

I intervjun med vår residensmedlem Sara Soltani Boljak lyfte hon vikten av att läsa andras texter för att skriva. Vad läser du för att skriva?

— Jag försöker bli bättre på att läsa överlag. Läser manus ibland, en del skönlitterärt, men också böcker om skrivandet. Blev tipsad om A Swim in a Pond in the Rain av George Saunders.

Ditt textförfattande känns unikt på det sätt som du har förmågan att framkalla tydliga bilder med språket. Men du använder också ofta visuella element som komplement till dina texter, som formaten du publicerar på Instagram där du lägger korta utdrag av dina texter över fotografier. Vad har bilder för funktion för ditt skrivande?

— Det gav mig en anledning att koppla samman vissa texter med popkulturella referenser som jag älskar. Sen helt ärligt, det tar bort udden lite. Speciellt om man ska vara lika dyster som jag är många gånger. Text mot svart eller vit bakgrund på Instagram känns så dramatiskt – ett vittnesmål eller statement.